Med hjärtat tyngt av samvetskval

Ibland är det bara så att man gör det man ska, borde och måste men står ändå där och känner att man inte räcker till.

Jag har precis kommit in i jobbet igen efter julledighet och semester för att bli klar med flytten med mera. Man är igång igen, man jobbar och försöker pussla ihop arbetslivet med hälsa (i mitt fall Capoeira-träning två gånger i veckan), familj, band och andra livsviktiga saker.

Ni kanske undrar vad som gör att mitt hjärta är tyngt av samvetskval och svaret är enkelt, familjen som jag älskar högt över allt annat tar stryk av att jag jobbar långa timmar, tränar två dagar i veckan och ibland repar med bandet. Det är inget som påtalas där hemma, det är jag själv som känner att tiden inte räcker till! Jag vill vara där varje vaken minut men jag måste jobba, jag måste träna för att min diabetes skall hållas i schakt, jag måste repa med bandet för att det är mitt liv efter familjen.
Jag vet att ni tänker att "familjen går alltid först" vilket den också gör för mig, tveklöst, men trots att jag ger dem all min lediga tid så känns det ändå som för lite, för ouppnåeligt.

Jag vill dela mig och ge den hälft som ska göra allt det som måste göras, för att jag ska vara den jag är och kunna försörja familjen både ekonomiskt och själsligt, en automatpilot och ge den andra halvan som är jag, i fysisk och psykisk form, bara till min lilla älskade familj!

Jag kan dessvärre inte dela mig, jag kan bara försöka göra det bästa av den tid som ges!
Gud, universum, vem fan som helst, förläng veckans dagar, tänj på dygnets få timmar, dubbla alla dessa minuter och förenkla mitt dilemma!

Men jag vet, precis som ni att det bara är jag själv som kan göra något åt saken!

Ta hand om er och de som ligger er närmast om hjärtat och berätta varje dag hur mycket de betyder för er och det liv ni har tillsammans!

Inget varar för evigt!

/burlin


- Författat på burlins mobila enhet