Mad world

Du säger till mig att allt ska bli bra, jag ser på dig och nickar till svar. Vi har lärt oss att inte blicka för mycket tillbaks, så vi blundar, så klart.
Men vi kramar varandras händer som krav, ett outtalat löfte på att ta det vi har. Vi ska inte samla på oss så mycket, allting finns ju kvar.

Mellan våra ögon finns mörkt, öppet hav. Jag kan gå säker med tanken att jag tog mer än jag gav.
Som blinda litar på känseln såg ni vad jag stal. Jag vände och gick fast jag hade mer än tusen val. Jag ljög för dig ständigt utan några samvetskval och du släppte aldrig taget fast jag var den jag sa att jag aldrig någonsin var.

Så långsamt dog greppet och du kom till min grav. Jag bad dig att glömma men du står ännu kvar. Du läser de ristade orden i sten, du börjar från början och läser igen. För hur kan någon som levde som jag, få någon att längta och komma just på denna min dag? För exakt hundra år sedan, precis på denna plats, visade jag mina vingar, mitt arv och palats. Jag gav er dom åren, jag spelade min roll, jag var vargen bland fåren och blod på erat golv. Men på hundra år har just du hittat hit, till mitt rätta jag, älskade, till slutet av eran tid.
För min död var början på erat förfall, min död var ett startskott, ett hån och ett kall!
För om du ser över axeln, ser alla som strömmar till, ser du slutet på mardrömmar för ni gick dit jag vill. Ni gick bort, ni gick vilse, ni gick in i galenskap och tillslut, tillslut får ni sova här nere, med mig. Mina barn, vila i frid.

- Författat på burlins mobila enhet