Lättläst/Svårsmält

Ja, detta inlägg blir lättläst men kanske inte tråkigt, eller för den delen kort heller! Vem vet.I vilket fall som helst så har jag tänkt på hur inriktad man är på sig själv egentligen, fast man glider runt i vardagen och tycker att man är en ganska reko kille så tror jag fan att det är självbedrägeri till viss del.

Jag lyssnade på en bok som gav mig en del att tänka på, "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini . Den beskriver livet för två kvinnor som lever och försöker överleva i Afghanistan både innan och under Talibanväldet. Boken beskriver ganska grafiskt övergrepp på individen, människor och främst kvinnor i ett enormt kaotiskt land. Det som gjorde mig fundersam och självkritisk var hur lätt man bara suger i sig ett par nyhetsuppläsares kommentarer om enormt stora händelser som lämnar märken i historien som ingen någonsin kan vara stolt över, vi stänger av, går ut och joggar, äter och sen drömmer sött om prinsen eller prinsessan som finns eller önskas finnas i våra liv.

Då är man väl rätt egoistisk egentligen. Samtidigt kan man ju inte tappa hakan och hänge sig åt all tragik och alla orättvisor i världen då de bara överlappar varandra, det ena mer helvetiskt än det andra.

Jag undrar om inte det för vissa är Helvetet att få gå i ett par skor eller barfota, genom ett liv genomsyrat av motgångar, övergrepp och sorg. Visst måste det ändå kännas så!

Trots allt får man ändå höra historier om överlevare och ögonvittnen till helt obegripliga hemskheter

som på något sätt funnit att livet är bra efteråt och att de nått någon form av försoning med sina plågoandar och historia.

Själv klagar jag på att inte ha tid och att man har för mycket att göra. Löjligt om man drar direkta paralleller men samtidigt är det nästan idiotiskt att ens ge sig på att försöka.

Vissa växer upp i relativ trygghet medan andra får vandra genom ett liv fyllt av smärta och förlust.

Det är något man får acceptera, alltså att det finns helt olika sidor på myntet men däremot får vi aldrig glömma de som inte varit lika lyckosamma!

Det hjälper ju inte rent fysiskt att bara tänka på andra människor som har det svårt men jag tror att man kan bli mer ödmjuk om man försöker leva lite mer som "de olycksamma" skulle önska att de kunde leva! Skänk en tanke och någon gång kanske ett tillfälle uppenbarar sig då du faktiskt rent fysiskt kan hjälpa en medmänniska som farit illa.

Jag hoppas mitt skrivande kan ge tröst, kanske få någon att tänka om eller iallafall tänka till,

för skillnad gör vi, hur omedvetna vi än spelar!

Hoppas ni alla som läser detta fått en liten tankeställare, om inte annat, läs boken "Tusen strålande solar" så lovar jag att du kommer göra det efter sista sidan är vänd!

/burlin

Du är så svår att nå

Alla vi, stora som små, drömmer om att nå upp till himlen och få leva svävande och problemfritt efter att ha uppnått alla mål, på ett eller annat sätt. Så varför blickar många av oss bara upp mot det stora blå utan att egentligen ha en ordentlig plan för att ta oss dit?

Det dök upp som en melodi i mitt huvud, "Du är så svår å nå" när jag försökte få tag i min käre vän Anton. Han hade inte varit varit svår att nå på något sätt, melodin bara dök upp.
Senare satt den där, som fäst på ett hjul som snurrade i skallen vilket gjorde att melodin dök upp med jämna mellanrum vilket nu, några dagar senare är början på en ny Burlin-låt.

Det svåra och lite underliga var att koppla ihop melodin med texten för syrsan ge den en riktig betydelse. Det känns som om jag sammanfattade det ganska bra i början av detta inlägg men jag ska förtydliga lite till, mest för att jag älskar att upprepa mig.

Himlen är blå, vi tittar men ack
så mycket vi blundar ändå
Vi lever så olika under samma tak
På en väg som är allt annat än rak
Vi kämpar och trälar och gråter ibland
Och allt vi behöver, en hjälpande hand
Men livet passerar, vi får det att gå
Och ofta så dör vi utan att nå det blå

Sträck er, kämpa, be om hjälp och bestig berget som är tröskeln till just er himmel!

/burlin


- Författat på burlins mobila enhet

Location:Estunavägen,,Sverige

Småsaker

"För små saker blir stora på väldigt nära håll, vi ser på motivet men inte tavlan kära nån"

*Pstq och Organismens fenomenala refrängrad i låten Småsaker.

Och det stämmer ju. Vi ser sällan de små saker som faktiskt förgyller vår vardag. Dom stora sakerna sker allt för sällan och är oftast överskattade ändå. Det är många småsaker som skapar de riktigt stora sakerna:
En kärleksfull post-it, en puss när du känner dig nere, ett jävligt bra gitarr-riff, en styv gammal punkdänga som aldrig blir gammal eller tråkig, ett oväntat bra kundbesök, ett möte med en gammal vän, en oklar tanke på en idé om en ny text eller dikt, en gammal bortglömd t-shirt på botten av byrålådan, ett döskratt, en hemmakväll, sonens gafflande om ingenting greppbart men nog så jävla vackert ändå, Lailas leende, nyfunnen styrka, oväntad vänskap, en otippad kväll, Lack of trust som vägrar dö, omprioriteringar som ger syre, pappa som välförtjänt ringer och skryter om sin nya gitarr, mamma som spontan hälsar på, syster som är syster, kärlek som dammpartiklar, osv osv.

Jag vill tacka för så många små saker som ger livet en mening! Jag älskar att känna energin på ett bra capoeira-pass och sen komma hem till familjen och äta Allbran med russin och minimjölk!
Fan, tusen och åter tusen decimaler som blir till 100%!

Ser ni vad ni har framför era ögon och ikring er? För om ni gör det är ni lyckliga, så ni vet!

Trevlig helg!

/burlin
- Författat på burlins mobila enhet

Location:Danderydsvägen,Sollentuna,Sverige

Medan vi faller

Vi ser allt oftare svart före ljus. Det jag hör är ord av hat och desperation och mindre hopp och lycka. Varför känns det som om vi faller ännu djupare ner i fördärvet, för varje ny löpsedel och dag?

Allt förändras konstant. Det som var modernt igår är gammalt idag och så vidare.
Något som verkar stanna på tapeten är mångas känsla av utanförskap och missnöje. Det är någons fel att vi känner så mycket ilska och hopplöshet, men vems är egentligen felet?

Jag vet oftast när jag sagt eller gjort någonting fel och tar då även på mig skulden för vad det nu än kan vara. Och det jag tror fattas många idag är en liten gnutta ödmjukhet. För om vi alla skulle stå våra kast, medge att vi inte är bäst på allt och kan allt, då kanske det är lättare att lyssna på andra och ta till sig.

Just nu känns det som om min "höstcynism" börjar dyka upp, dvs att även jag lägger märke till mer skuggor än soldränkta fält.
Samtidigt är det väl lite nyttigt att vara lite extra kritisk och just nu lägger jag tankemöda på varför alla, inklusive mig själv, är så förbannat domedagstänkande!

Det kan vara vädret, den osäkra politiska stämningen i landet och vad jag hör och ser bland mina medmänniskor, jag vet faktiskt inte men jag tycker att vi ska ta och blicka inåt och se vad vi på ett personligt plan kan göra för att få oss själva och dom i våran direkta närhet att må lite bättre.

Alltså, något att tänka på medan vi faller, något att försöka förbränna negativiteten med för att få ångorna att förvandlas till optimism och klarsyn! Låt oss värma varandra, tänka på varandra, värna om varandra istället för att surt stå och genomlida en mörk höst och vinter med massor av åkarbrasor!
Tillsammans är man mindre ensam och förmodligen en gladare figur som kanske iallafall orkar försöka få oss alla att hamna på solsidan vad gäller gemenskap och positiv förändring!

Håll er flytande, mina vänner!
/burlin

- Författat på burlins mobila enhet

Location:Estunavägen,,Sverige