Jag lyssnade på en bok som gav mig en del att tänka på, "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini . Den beskriver livet för två kvinnor som lever och försöker överleva i Afghanistan både innan och under Talibanväldet. Boken beskriver ganska grafiskt övergrepp på individen, människor och främst kvinnor i ett enormt kaotiskt land. Det som gjorde mig fundersam och självkritisk var hur lätt man bara suger i sig ett par nyhetsuppläsares kommentarer om enormt stora händelser som lämnar märken i historien som ingen någonsin kan vara stolt över, vi stänger av, går ut och joggar, äter och sen drömmer sött om prinsen eller prinsessan som finns eller önskas finnas i våra liv.
Då är man väl rätt egoistisk egentligen. Samtidigt kan man ju inte tappa hakan och hänge sig åt all tragik och alla orättvisor i världen då de bara överlappar varandra, det ena mer helvetiskt än det andra.
Jag undrar om inte det för vissa är Helvetet att få gå i ett par skor eller barfota, genom ett liv genomsyrat av motgångar, övergrepp och sorg. Visst måste det ändå kännas så!
Trots allt får man ändå höra historier om överlevare och ögonvittnen till helt obegripliga hemskheter
som på något sätt funnit att livet är bra efteråt och att de nått någon form av försoning med sina plågoandar och historia.
Själv klagar jag på att inte ha tid och att man har för mycket att göra. Löjligt om man drar direkta paralleller men samtidigt är det nästan idiotiskt att ens ge sig på att försöka.
Vissa växer upp i relativ trygghet medan andra får vandra genom ett liv fyllt av smärta och förlust.
Det är något man får acceptera, alltså att det finns helt olika sidor på myntet men däremot får vi aldrig glömma de som inte varit lika lyckosamma!
Det hjälper ju inte rent fysiskt att bara tänka på andra människor som har det svårt men jag tror att man kan bli mer ödmjuk om man försöker leva lite mer som "de olycksamma" skulle önska att de kunde leva! Skänk en tanke och någon gång kanske ett tillfälle uppenbarar sig då du faktiskt rent fysiskt kan hjälpa en medmänniska som farit illa.
Jag hoppas mitt skrivande kan ge tröst, kanske få någon att tänka om eller iallafall tänka till,
för skillnad gör vi, hur omedvetna vi än spelar!
Hoppas ni alla som läser detta fått en liten tankeställare, om inte annat, läs boken "Tusen strålande solar" så lovar jag att du kommer göra det efter sista sidan är vänd!
/burlin
Håller med dig helt och hållet!
SvaraRaderaHar läst boken för en tid sedan.Som sagt mycket bra och tänkvärd. Han har väl också skrivit Flyga drake, även som film mycket bra.
Il Papa
Ja den boken väckte mycket tankar hos mig också. Hur man som människa kan finna sig i sitt öde och försöka överleva i detta. Hur fiendskap kan förändras till vänskap när någon ger av sig själv utan att vänta på att få något tillbaka. Det är stor skilnad på hur man får leva sitt liv här uppe i norden kontra att leva i de krigsdrabbade länderna. :) el. :(
SvaraRaderaTack för kommentarerna! Världen är varken svart eller vit, snarare skiftande nyanser av rökgrå. Det är intressant hur vissa böcker man läser, filmer man ser osv påverkar en efteråt. Jag gillar att få mina tankar igångsatta av andras ord och historier! Förhoppningsvis lär vi oss av dem, men det verkar som att det är allt för sällan, tyvärr...
SvaraRadera