Omtankens sista högborg

Vi river ju murar. Mestadels för att bygga nya, högre och mer solida murar som ingen kan ta sig igenom, över eller förbi. Vi lever i latenta pansarskal, vi förpuppas i vår egen rädsla för det som finns "utanför" så vi gömmer oss innanför. Allt för att slippa rispor och sår. Eftersom sår kan ju ibland vara svårläkta. Ibland även dödliga.

Jag har träffat så många som säger sig blivit sårade, tusentals gånger och på tusentals olika sätt.
Effekten av detta är ju ofta att man blir skygg, väljer utanförskapet och sätter sig gärna på ett bra avstånd och iaktar istället för att delta själv.
Detta handlar ju oftast om relationer mellan kvinnor och män men även inom familjen, nära släkt eller släkt på håll som befinner sig långt ut på en skör gren i släktträdet.

Den gemensamma nämnaren är ju att de som blivit sårade om och om och om igen, dom slutar efter att tag att både tro och bry sig, eftersom de anser att det goda i människan endast måste vara en myt.
De ser på sin omgivning, håller sig nära liksinnade och likasårade för att bekräfta deras rätt att vara negativa mot människan. Detta är ibland personer som avskyr "nya" bekantskaper och har en rent av fientlig inställning om någon ny individ försöker att ta sig in i den här sårade personens "säkra" cirkel av vänner och/eller bekanta.

Då dör omtanken. Eftersom vi alla blivit sårade både en och tvåtusen gånger så kan detta sätt bara leda till att vi slutar att bry oss överhuvudtaget.
Vi borde ju vända oss mot dom som vi faktiskt vet älskar oss och ser till att vi mår bra istället för att skjuta dem ifrån oss.
Man ska alltid kapa av ruttnande delar i sin krets om det finns de som bara är egoister och sårar. De ska bort, men rensa inte för fort! Det är oftast majoriteten som består av underbara människor medan bara en liten del stjäl din energi och tid.

Jag skriver detta eftersom att det var Mors dag i söndags. Då tänkte jag på de som har haft en riktigt dålig mamma eller kanske ingen alls.
Jag led med dem och insåg att dagar som Mors- och Fars dag måste göra lite ont i deras hjärtan om de haft en eller två dåliga föräldrar. Jag insåg då också att detta säkert kan leda till pessimism och mörka tankar vilket i slutändan drabbar omtänksamheten igen men jag blev ändå glad att faktiskt jag tänkte på de som blev utan. Dom som aldrig fick vara med och fira en sådan dag.

Självklart tänkte jag på min egen mamma som tveklöst är den bästa man kan finna!
Jag har tyvärr inte hunnit ge henne Mors dag-presenten än men jag lägger den här så länge så både ni och hon kan läsa den innan hon får den inslagen och "tillfixad"!

Till mamma

Från tiden innan till dagen ett

Är du den första jag både lärt känna och sett

Du gav mig ett hem och du vårdade mig

Du såg till att allting ordnade sig

När uppåt var ner och allting tvärtom

Lärde du mig vad världen handlade om

För genom åren tillsammans fanns du alltid där

Från gladaste glad till tväraste tvär

Du har gett mig minnen för livet och mer

Lärt mig så mycket om allting som sker

Visat och fixat och lagat och gjort

Allt det tillsammans är det största av stort

Och omöjligt mycket vill jag ge tillbaka från mig

Till världens bästa mamma, för Jag älskar dig!

Fortsätt ge av er själva till de som förtjänar det! Det är så vi syr ihop världen lite grand!

Fred!

/burlin