Välgörenhet, bokrelease, total kaos!

Det var, precis som vanligt, jävligt längesedan det skrevs något här men är det fullt i skallen är det tomt  på bloggen/sidan. Men det har hänt förbannat mycket sedan sist och jag börjar av någon oklar anledning att redogöra vad som skett i bakvänd ordning!

Vi har nu skapat en välgörenhetsgala i två delar, ReachOut Roslagen, som äger rum nu på lördag den 21:a november 2015. Läs in exakt vad som sker på sidan, då det känns förbannat onödigt att skriva exakt samma sak flera gånger. Här är iallafall postern som också talar ett tydligt språk:

Och den 14:e november släpptes de tre första delarna i bokprojektet De sju dödssynderna som ges ut av Ariton förlag! Läs mer om detta på sidan men kort sagt kan tilläggas att jag alltså har skrivit en novell per dödssynd och medverkar då, tillsammans med 22 andra författare, i dessa sju novellantologier. Extremt stolt och glad över att jag fick vara med och länken leder direkt till beställningssidan men ni kan bara läsa om projektet om ni inte vill handla. Valet är helt och hållet ert! Ni kan även läsa artikeln med mig och Dag Öhrlund i Norrtelje Tidning som publicerades den 17:e november.

SEN, sist men inte minst, så hade mitt band GRÅZON releasefest för vår EP på Walla scen den 23:e oktober med tre andra grymma band: Insect, Kod rikslarm och Fuck frankie! Kvällen var magisk med fantastiskt härligt rå musik och fantastiskt varma och goa människor! Gråzon hade en härlig release och kommer nu försöka boka in fler gig så att vi blir varma i kläderna och folk får se vad i hela helvete vi pysslat med.

Kom på välgörenhetseventet ReachOut Roslagen nu på lördag, köp lite böcker och lyssna in er på Gråzons EP så hörs vi snart (om minst ett halvår) igen!

Kärlek och respekt!
/burlin

ReachOut Roslagen

Alla har sett det, hört det, känt det - Människor flyr för sina liv och de som når ett nytt land och en ny chans med livet i behåll, blir i bästa fall varmt mottagna, medan många (jag menar miljoner människor) blir behandlade som skadedjur.

Vi såg Alan Kurdi och hans hemska öde vände mångas hjärtan och många kunde inte längre spela blinda, döva och stumma. Det är, var och förblir vidrigt när folk måste fly för att ha chans att överleva, trots riskerna, hatet och löftet om den hela tiden närvarande döden. Jag kan inte förstå, jag kan försöka relatera, medkänna, och sätta mig in deras situation, men misslyckas då jag aldrig varit i närheten av sådan utsatthet. Vi vet att det sker politiska spel för och emot invandring, hjälp av flyktingmassor eller inte, hur vi bygger murar för att stänga oss inne i någon falsk bubbla av säkerhet, medan döda kroppar staplas jämte murarna och taggtrådsstaketen. När liken ramlar över dessa murar blir vi tvungna att se den värld vi försöker vända oss ifrån, vare sig vi vill eller inte. Lukten, flugorna, förruttnelsen inom oss och ikring oss är omöjlig att koppla bort och jag har bestämt mig för att försöka göra något mer än tycka att det är hemskt och skänka min sedvanliga hundralapp till UNICEF varje månad(vilket såklart är bra), jag vill göra mer!

Då kom det plötsligt till mig - Jag ska anordna en stödgala/välgörenhetsevent i Norrtälje som kan göra skillnad! Alltså, det var bara en idé som började växa och som helt plötsligt resulterade i att jag började engagera vänner och bekanta för att försöka styra upp detta inom en snar framtid - hjälpen behövs NU! Jag tog ett möte med Tobias Nilsson, en av delägarna av Mobergs bar/culinar på Campus Roslagen i Norrtälje. Han var mycket positiv till en välgörenhetskväll och vi skakade hand på att styra upp just detta. Lokal var alltså fixad! Jag pratade även med min vän Stefan Källström på Sound & vision som sponsrar med ljud, ljus och ljudtekniker under eventet, även detta guld värt! Efter det så värvade jag min vän Markus Sandh, som gärna ville vara med och hjälpa till att styra upp artister till detta evenemang, det krävs ju dragplåster för att säkerställa att så mycket folk som möjligt betalar biljett/inträde som oavkortat går till bistånd! Jag fick även hjälp av Per Evhammar som rekommenderade samarbete med Röda korset, som skulle kunna bli just den hjälporganisation som får ta emot alla pengar vi lyckas dra in. Jag pratade med Marit på vårt lokala Röda korset-kontor och hon var mycket tacksam och glad över initiativet!

Allt är nu i rullning och det kommer att bli en stödgala lördagen den 3:e eller 10 oktober, beroende på vilka artister som kan när och liknande, då kan vi ha möjlighet att rucka på eventet just för att få upp maxat antal till kvällen! Jag har skrivit ihop ett brev som jag nu försöker skicka ut till alla möjliga artister och hoppas nu såklart på ett eller flera positiva svar från någon av dem!
Om du som läser detta och vet med dig att du känner en artist eller har en mejladress till något känt band eller liknande, tveka inte att höra av dig till mig på mickeburlin@gmail.com så kanske vi kan hjälpas åt att nå ut till fler och skapa en så bra och givande kväll som möjligt!

ReachOut Roslagen blev namnet och under denna fana ska vi arbeta för att försöka skapa ett så bra och givande välgörenhetsevent som möjligt! Dela gärna och sprid till alla du känner, inte för min skull utan för de som verkligen behöver hjälp!

Mer info kommer när jag vet mer och tills dess - Kärlek och respekt!
//burlin

Det som hittas mellan ord och rader

Sommaren som aldrig riktigt började är väl nu ändå slut. Alltså semestrarna är över, folk har generellt gått tillbaka till sina jobb och man ser nu ofta folk som inte är nöjda med tillvaron.

Under sommaren gnälldes det i vanlig ordning över att det var kallt och regnade och så vidare. Men nu, nu är folk ändå miserabla över att vara tillbaka i vardagsrutinens eviga fyrkantighet. "Ingenting försvinner, allt finns kvar" som det gamla sommarprogrammet "Tippen" från -93 proklamerade.
Just precis så, även om det i detta fall inte handlar om återvinning, så kliver vi alla in i bekanta hjulspår efter sommarlov och semesterledighet, och jag tycker att vissa människor faller in i någon form av bitterhet eller vardagsångest nästan samma dag som de återgår till sitt jobb.

Jag skriver ju mest nu för tiden och trivs med det. Ekonomiskt är det såklart bedrövligt men själsligt är det helt fantastiskt! En hel del jobbintervjuer innan sommaren och redan två bokade i början av nästa vecka. Jag känner mig mest nyfiken på var jag kommer hamna och pyssla med när det klaffar mellan mig och en arbetsgivare nästa gång. Det kan ju bli någon form av drömjobb, vad vet jag?!
Ja, jag skriver var det. Sex dödssynder i novellform klara och även ett tävlingsbidrag till en novelltävling färdigskriven. Nu sitter jag och ska avsluta den sjunde och sista delen av novellantologin "De sju dödssynderna (Jävla Burlin - Nu även under epitetet "Författare").En lite annorlunda historia men det blir nog bra!
 
Jag har hittat en plats där mitt skrivande sker under ordnade former och där flytet är jämnt och härligt. Nämligen ICA Kvantum Flygfyrens cafeteria! Jag går ofta hit på morgonen och äter frukost och skriver och sedan ibland även lunch och lite mer skrivande innan dagen är slut och man ska hem till familj och vardagssysslorna. Att skriva är fantastiskt då jag ventilerar allt möjligt och känner mig alltid lättare i sinnet efter en skrivsession! Skriver jag en novell eller annan typ av berättande text så lyssnar jag ofta på musik som passar textens sinnesstämning. Det rensar bort eventuella ljud som kan störa i bakgrunden då jag väljer mitt eget oväsen och det verkar vara en fungerande rution som jag nu alltid använder mig av. Just nu lyssnar jag till exempel på "Ask the deep" som är den senaste plattan av den eminente singer/songwritern Sóley. Oerhört stämningsfullt vemod!

Gråzon kommer bara inom någon vecka att släppa sin första EP. Vi har haft en hel del fördröjningar men äntligen börjar även vi att arbeta igen och ska som sagt först släppa vår EP, för att senare i höst/vinter släppa vår första fullängdare! Vi har precis skapat en profil på bandcamp där man just nu kan ladda ner vår demo i en massa olika fomat, helt gratis! Vi ska börja repa nu när sommaren är över och börja skapa nytt material och förhoppningsvis komma ut på lite gig!

Jävla burlin har definitivt legat på latsidan och återigen, jag skäms och har inga ursäkter. Möjligen är det skrivandet som prioriterats men jag ska se till att repa för att spela in det sista i studion med Scumboy, det måste bara ske!

Så detta blev någon form av sammanfattning av vad som skett och sker i det närmaste. Jag kommer nog springa på en del intervjuer och förhoppningsvis så är jag kanske anställd nästa gång jag skriver här! Annars ska skrivande, kreativitet och musik fortsätta fylla mitt sinne och min lediga tid! Det ska bli kul att se hur både vänner och främlingar kommer att bemöta mina noveler när de väl publiceras. Ser fram emot en massa reaktioner!

Tills nästa gång!

Kärlek & respekt!
/burlin

Författarerfarenheter #1

Nu är man ju alltså författare! Jag skriver och donar rätt mycket just nu och då har jag kanske nämnt att jag är med i ett projekt där jag och över tjugo andra författare skall skriva sju noveller vardera, en för varje dödssynd, och de kommer att ges ut innan jul. Alltså, sju novellantologier och jag kommer ha med en novell i var och en av dessa!

Gällande de sju dödssynderna så har det varit deadline att lämna in en novell, från den första i varje månad sedan mars (om jag inte missminner mig). Jag har skrivit klart SEX av dessa och är förbannat nöjd över hur bra det faktiskt blir! Jag är såklart väldigt nyfiken på hur det kommer se ut, hur det kommer att kännas och, framförallt, vad de andra författarkollegorna skrivit om?! Det ska bli ohyggligt intressant att se vart det landar, om någon gillar det man skrivit och så vidare!

Just nu skriver jag dock på något helt annat! Jag fick via den eminenta författarinnan Birgitta Backlund, reda på att förlaget Popup publishing har en novelltävling under temat Skräck! Jag har visat intresse och meddelat att jag vill delta, vilket jag nu också kommer göra! I det här fallet är det lite svårare kan jag tycka, då allting har väldigt tydliga riktlinjer om att det i alla noveller skall kretsa kring ett hus från 1600-talet. Det är dock sjukt spännande med lite nya utmaningar så att man får kicka igång rosthögen i skallen, jag är alltså väldigt taggad!

För er som vill delta i denna tävling bör läsa om hur på länken!

Ha det bäst!
Kärlek & respekt
 
 /burlin
 

Svårt att hantera att den man vill leva med också kan dö

Jag skäms rätt ofta, eller jag skäms nästan aldrig men i just detta, specifika fall så skäms jag varje gång!

Jag pratar om min fantastiskt härliga diagnos "Diabetes typ 1"(nej ingen ADHD eller DAMP eller liknande bekräftad än ;P). Jag tar ju fyra insulinsprutor om dagen, tre snabbverkande till måltiderna frukost, lunch och middag och en fjärde med långtidsverkande insulin på kvällen.
Jag har rätt bra värden, jag har skött mig bra kan jag väl säga och då jag allt som oftast går på "känningar" dvs hur jag känner min kropp, om jag har högt, lågt eller alldeles lagom blodsockernivå.
Problemet är när jag blir låg. Jag blir helt personlighetsförändrad. Alltså, blir jag låg kan jag oftast känna det innan och reglera med mat, frukt eller Dextrosol men ibland så hinner det låga blodsockret ta bort det vanliga vettet och då tänker man inte helt klart.
Då jag tränar och försöker äta nyttigt blir det ibland lie knepigt med doseringen. Allting beror på hur mycket jag ätit, när och hur mycket jag har och kommer att anstränga mig SAMT om det är sommar eller vinter utanför dörren. Vintertid så har jag jämnare värden medan sommaren gör att jag(man) inte behöver lika mycket insulin, detta på grund av värmen på något jävla vänster.
Jag försöker ju hela tiden ligga bra i värden och slipa dippar och liknande men ibland så går det mindre bra och den som drabbas är min kära sambo. Hon har väckt mig med banan och juice eller annat sött om jag fått en dipp när jag sovit, hon säger åt mig så fort hon ser att jag börjar sjunka, det syns tydligen på blicken(?) och hon har alltid haft rätt så det är bara att göra som man blir uppmanad!
Detta inlägg är nästan enkom skrivet till Laila då jag vet att hon blir rädd så fort jag får ett blodsockerfall. Hon är med andra ord rädd att jag ska dö. Jag har såklart parerat dessa bldsockerfall på egenhand många gånger men varje gång hon får träda in så skäms jag för att jag vet att hon blir ledsen och det på grund av mitt "slarv". Jag vet inte riktigt vad jag vill säga mer än att jag försöker såklart hålla mig vid liv och aldrig ligga henne till last, ibland så är det dock svårare än man kan ursäkta/förklara/styra. Det är ingen bortförklaring, det är inget inlägg som ska fria mig från skuld i hanteringen av min diabetes utan bara en liten inblick hur det är att vara jag när man är en nkspridd jävel med tusen järn i elden (läs: skallen). Jag vet att jag ofta har massor av idéer och tanka som bråkar om uppmärksamheten samtidigt som man försöker vara farsa, sambo, vän, poet, arbetsduglig-ung-man och livskamrat som försöker hålla sig så långt från döden som det bara går!

Jag ber om ursäkt om jag verkar ointresserad av mitt blodsocker, det är långt ifrån sanningen och det är även svårt att beskriva på något annat sätt än att jag VILL ha koll och kontroll och om jag inte riktigt har det vill jag ordna det, på egenhand, så långt det går!

Lai, jag älskar dig och fan, döden kan inte skilja oss åt, jag är på tok för kär och envis ;)

Kärlek och respekt!
/burlin

Jävla Burlin - Nu även under epitetet "Författare"

Så var det och så blev det! Allt tack vare min mentor och gode vän Dag Öhrlund som tycktes ana att jag bar på någon form av talang vad gäller det skrivna ordet så har jag alltså lyckats kvalificera som en av de 23 författarna som ska medverka på >>De sju dödssynderna<< som kommer ges ut på Ariton förlag!

Jag kan ju lägga in detta för sakens skull så ni får lite mer hum om mig (om ni inte redan hade det)!

Den här mannen har inte alltid varit ett med prosa och litteratur men det som började med dikter och låttexter har nu lyckats bli en enorm kärlek till det skrivna ordet, i vilken form som helst!
Micke är 33 år och mångsysslare, då han förutom text- och diktförfattare jobbar som säljare, som åker land och rike runt för att träffa sina kunder. Som gammal punkare har Micke ”Jävla Burlin” funnit kärleken för rättvisa och gemenskap och därför alltid haft lätt för att skriva om alla möjliga typer av orättvisor, förlust och sorg. Vemodet har alltid spelat på den nerv som är kopplad till hjärtat så ofta finner man att det är sorgen och mörkret som genomsyrar texterna, i vilken form de än må komma. Idag så spelar han i tre olika musikkonstellationer, alltid som låt/textskrivare, bland annat som trumslagarpojke i Doom/metalbandet ”GRÅZON”, rappare och spoken word-atlet kör han under namnet ”Jävla Burlin” och sist men inte minst, vemodets singer/songwriter: Kubler-Ross. Nu är det dock i novellform som han skriver och även här finner man en kärlek till mörker, orättvisa och fördomar när han för första gången får skriva som författare. Han har äntrat en ny scen och hoppas att göra avtryck. Jävla Burlin är en jävel på korpus så håll i hatten, för nu bär det av!

Kärlek och respekt!
/burlin

Himmel utan tak

Jag går barfota på en äng som badar i solljus. De få moln som sakta passerar på himlen skapar en ro, istället för oro. Ett lugn. Det är underbart väder, på en underbar plats.

Jag är kanske 8-9 år. Jag är någon som jag inte är idag.

Jag är någon jag aldrig varit, eller kommer att vara. Bara som jag hade kunnat vara.

   Jag har kläder som är lätta och tunna. Svala, som fågeln när den flaxar med sina vingar. Så flaxar jag med mina armar i den varma luften och känner mig sval rakt igenom. När den tidiga vårvinden försiktigt viskar genom hela min kropp, blir jag så där härligt knottrig. Enda in i själen.

   Mina händer är smutsiga, mina fötter hårda och sotiga. Men av vad jag kan minnas har det alltid varit så. Fast jag aldrig varit så. Men jag är lycklig.

Ung och fri. På min äng. Solen söker efter en kort vila bakom ett av de tunna, mjuka molnen vars skugga lägger sig som ett duntäcke över mig och det vackra landskapet. Det är inte lika mycket moln på himlen, de flesta har smugit sig iväg mot träden, långt borta vid den oändliga horisonten.

 

 Är jag det lyckliga slutet på en vacker saga? I sådant fall; var är min häst?!    

Ähh, jag behöver dig inte! Jag rider på vinden. Samma vind som molnen obehindrat kan segla sig fram på.

   Jag rider runt i en egen karusell. Runt, runt. Snabbare! Runt, runt.

Solens ljus som smygit sig tillbaka ut på den klara himlen omfamnar hela min kropp i mina vilda pirouetter. Jag blundar och tappar ballansen.

När jag kisande öppnar ögonen, ligger jag i det mjuka gräset och skrattar.

Ha ha haa ha! Det gör inte ont i kroppen, det bara kittlar så där varmt innombords.

Härligt.

Ha ha haa ha ha!

Jag har ett namn jag själv inte kan uttala. Jag bor långt ifrån mitt hem.

Min hud är mörkare här. Jag är inte den lilla vita pojken som får se vit snö nästan varje år.

Snö är något jag bara hört talas om här.

Jag har rest mig från marken och har inte lagt märke till någon smuts som inte varit där; på min bara, mörka hud eller mina slitna, daskiga kläder, innan jag föll ner i gräset.

Jag ser en man längre bort på ängen, omringad av får. Det är min far.

Han är inte gymnasielärare i svenska och historia, nä, han är en enkel fåraherde, här.

Jag springer emot honom, samtidigt som jag sjunger på en sång som min mamma sjöng för mig när jag var liten, eller, mindre än liten.

Mamma säger alltid att jag ärvt min fars ögon, för dom ser så snälla ut. Jag älskar min fars ögon.

   När min far ser mig komma rännandes emot honom, höjer han sina långa, starka armar och ropar mitt namn, tror jag.

Jag ser honom skratta medan han böjer sig ner för att möta mig som springer emot honom med vildt utsträkta armar.

När jag når fram till min far fångar han upp mig i sina jättehänder, han reser sig och lyfter upp mig mot den nu klarblåa himlen.

En himmel utan moln, är en himmel utan tak.

Det låter så härligt; Himmel utan tak.

   Vi ser det mitt inne i vår ”far-och-son karusell”, något som rör sig över det klarblå där uppe.

Bwwwrrroooooooooooooommmmmmmmm!!!

Det är ett plan som glider över himlen. Jag säger till min far att det ser ut som en liten, snabb fisk som kommit bort ifrån sitt stim.

Fisken börjar simma neråt och närmare flocken med får där jag och min far står och följer den med blicken.

   När planet är en liten bit snett ovanför våra huvuden börjar det stiga samtidigt som det ser ut som om någonting lossnar från underredet. Jag skrattar och hinner tänka, ”paket?” innan min fars grepp försvinner så hastigt som om det aldrig hade varit där.

Det är andra gången jag ligger på marken, men nu skrattar jag inte. Det var inte roligt. Det gjorde ont och jag tror att jag blöder på armen. Jag tittar upp på min far som står som förstenad med sina händer längs med sidorna och följer de fallande ”paketen” med blicken.

De ser ut som klot som bara växer och växer. Allting verkar gå i slowmotion. Det snälla ser ut att ha runnit ur min fars ögon och ersatt dom med tomhet. Han ser skräckslagen ut. Kritvit och med gapande mun faller han ner på knä och tittar på mig. Det språk han använder när han talar till mig har jag aldrig förstått, förutom det han säger nu. Innan tid och rum förväxlas och förintas i ett inferno som varar föralltid, förstår jag alla språk och tankar för endast en sekund. I det lilla min far säger. Hans förvridna ansiktsuttryck

-”Hur kan det regna från en klar himmel?”  

Jag vaknar framför min TV och mår fruktansvärt illa.