Jag skäms rätt ofta, eller jag skäms nästan aldrig men i just detta, specifika fall så skäms jag varje gång!
Jag pratar om min fantastiskt härliga diagnos "Diabetes typ 1"(nej ingen ADHD eller DAMP eller liknande bekräftad än ;P). Jag tar ju fyra insulinsprutor om dagen, tre snabbverkande till måltiderna frukost, lunch och middag och en fjärde med långtidsverkande insulin på kvällen.
Jag har rätt bra värden, jag har skött mig bra kan jag väl säga och då jag allt som oftast går på "känningar" dvs hur jag känner min kropp, om jag har högt, lågt eller alldeles lagom blodsockernivå.
Problemet är när jag blir låg. Jag blir helt personlighetsförändrad. Alltså, blir jag låg kan jag oftast känna det innan och reglera med mat, frukt eller Dextrosol men ibland så hinner det låga blodsockret ta bort det vanliga vettet och då tänker man inte helt klart.
Då jag tränar och försöker äta nyttigt blir det ibland lie knepigt med doseringen. Allting beror på hur mycket jag ätit, när och hur mycket jag har och kommer att anstränga mig SAMT om det är sommar eller vinter utanför dörren. Vintertid så har jag jämnare värden medan sommaren gör att jag(man) inte behöver lika mycket insulin, detta på grund av värmen på något jävla vänster.
Jag försöker ju hela tiden ligga bra i värden och slipa dippar och liknande men ibland så går det mindre bra och den som drabbas är min kära sambo. Hon har väckt mig med banan och juice eller annat sött om jag fått en dipp när jag sovit, hon säger åt mig så fort hon ser att jag börjar sjunka, det syns tydligen på blicken(?) och hon har alltid haft rätt så det är bara att göra som man blir uppmanad!
Detta inlägg är nästan enkom skrivet till Laila då jag vet att hon blir rädd så fort jag får ett blodsockerfall. Hon är med andra ord rädd att jag ska dö. Jag har såklart parerat dessa bldsockerfall på egenhand många gånger men varje gång hon får träda in så skäms jag för att jag vet att hon blir ledsen och det på grund av mitt "slarv". Jag vet inte riktigt vad jag vill säga mer än att jag försöker såklart hålla mig vid liv och aldrig ligga henne till last, ibland så är det dock svårare än man kan ursäkta/förklara/styra. Det är ingen bortförklaring, det är inget inlägg som ska fria mig från skuld i hanteringen av min diabetes utan bara en liten inblick hur det är att vara jag när man är en nkspridd jävel med tusen järn i elden (läs: skallen). Jag vet att jag ofta har massor av idéer och tanka som bråkar om uppmärksamheten samtidigt som man försöker vara farsa, sambo, vän, poet, arbetsduglig-ung-man och livskamrat som försöker hålla sig så långt från döden som det bara går!
Jag ber om ursäkt om jag verkar ointresserad av mitt blodsocker, det är långt ifrån sanningen och det är även svårt att beskriva på något annat sätt än att jag VILL ha koll och kontroll och om jag inte riktigt har det vill jag ordna det, på egenhand, så långt det går!
Lai, jag älskar dig och fan, döden kan inte skilja oss åt, jag är på tok för kär och envis ;)
Kärlek och respekt!
/burlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar