Det klickade till i mitt inre och startade någon form av vidareutveckling på samma tema:
Är vi ens kapabla att sitta ner och vänta som på den gamla goda tiden?
Jag tvivlar. Starkt. Det räcker med att titta på min egen son som inte klarar av att vänta ens fem sekunder, inget konstigt gällande de flesta barn i hans ålder, DOCK hjälper det ju inte att vi har höghastighetsinternet, 4G, direkt tillgång till de senaste filmerna, musiken, spelen, åsikterna, nyheterna, kändisarna och så jävla vidare in absurdum. Och jag, precis som ni, har hängt på utvecklingen, alltså verkligen HÄNGT PÅ eftersom annars vet vi inget om vad som är nytt, fräscht och nya digitala normen för dagen och plötsligt är vi blasé och borttappade.
Så fort går det och det är bra men samtidigt obehagligt. Obehagligt då vi kan och vet mer om vad som finns på mobilen, plattan eller smart-tvn än den som sitter bredvid oss i soffan eller vid fikabordet eller på middagen, lika försjunken i en högupplöst retinaskärm som du själv. Vi har hela världen framför våra fötter men vi är så vana med att få se så exklusiva och högupplösta vyer, landskap eller dataanimerade planeter att vi helt enkelt inte blir så jävla imponerande längre. Vi har sett allt, gjort allt utan att egentligen ha upplevt någonting.
En låt som passar tankegången är "Why don't you find out for yourself" av Morrisey, lyssna på den och så får vi se om ni håller med.
Men vad gjorde jag själv då? Jo, Jag läste böcker. Jag hade alltid en pocketbok i jackfickan eller väskan som jag läste och om jag mot all förmodan inte läste eller inte hade fått med mig en bok så skrev jag! Jag skrev i block, på lappar eller kvitton, vad som än fanns tillgängligt.
Allt detta som är och finns idag har tagit udden av en viss kreativitet som jag tror att vi alla var lite bättre på förr. Detta bygger jag främst på genom att se på mig själv och allt jag försakar när jag lägger en patience för tusende gången eller glor på alla intetsägande facebook-inlägg eller själv skriver något helt meningslöst. Det är ju så jävla tråkigt när man vågar öppna dörren för vad dessa tankar egentligen betyder:
Vi låter dagens jävligt smarta manicker göra det mesta åt oss, tillochmed vänta åt oss så att vi slipper!
Finns det saker som kallas tidstjuvar så är det vi alla fastnar i med våra blickar och fingrar idag idé- och kreativitetstjuvar av Guds nåde!
Och jag hatar det! Jag hatar mig själv för att jag så enkelt blivit en slav under detta inrutade sätt att leva och att jag de flesta kvällar efter sonen somnat sitter och glor in i någon av alla dessa serier som man inte kan sluta titta på eller nån film. Jag skriver fan ingenting längre för alla intryck jag får kommer från något som någon annan jävel som tjänar pengar på att vara kreativ gjort för att jag ska känna mig inspirationslös och allmänt grå och tråkig men som jag ändå måste se varje avsnitt av!
Det är smart men dumt, som så mycket av allting är. Det finns onekligen två sidor av allt och det ljusa med dagens lättillgängliga nöjen är glädjen, skratten och känslorna för allt som kan hända på våra skärmar medan den andra, den jävligt mörka baksidan av det är vad vi försakar av oss själva för att hinna med ett avsnitt till, ett parti till, ett roligt klipp till.
Se den här snubbens helt makalöst snygga framförande av samma tankar som de jag delat med mig av här och tänk efter själva.
Vi kan faktiskt minska användandet av saker som tar tid och inspiration från de vi annars är när vi är som bäst; sociala, hungriga och påhittiga!
Hoppas det här fick er att tänka till lite extra och lämna gärna en tanke om jag väckt något inom er!
Kärlek och respekt!
/burlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar