Ett riktigt gammalt inlägg: #1

"Det finns något som kallas för Dom och det finns kanske något som kallas Jag..."

Satt ute för en stund sedan och rökte en cigarett. Jag lyssnade på musik och fastnade tillslut med blicken fäst på glöden och försvann i tankar.
Ska jag bli som Dom? Måste jag vara en av Dom för att bli något?
Är det därför allting verkar gå i ultrarapid samtidigt som tiden rinner iväg och jag blir äldre? Jag skulle fortfarande kunna vara nitton men det är jag tyvärr inte och ändå har jag inte den blekaste aning om vad jag vill bli!
Jag vet att det är ett ord som Dom använder. Det kanske redan har börjat?
Vaddå bli? Är jag inte något nu då? Kanske inte. Jag stannar upp ibland, precis som jag gjorde när jag var ute och rökte, och undrar vart detta ska leda. Vart är jag påväg? Går det kanske baklänges? Visst njuter jag, men det känns som allt för korta ögonblick för att nästan räknas. Och hittar man någon som man njuter med, både längre och oftare, så brukar personen antingen försvinna efter en liten stund eller så visar det sig att personen bara var inne i en "fas" av att våra någon ungefär som mig. Känslor pratar vi inte om idag. Man måste vara hårdhudad och kall för att klara sig. Den som känner går under och den som bryr sig blir huggen i ryggen. Förr eller senare.
Jag har vissa idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra med mitt liv, men språnget låter vänta på sig. Vill bara inte att när jag väl vågar ta det steget så är det redan för sent.
Och jag vill inte såra dig, det vill jag inte, men jag är jag nu och det måste jag ta hand om eftersom du inte vet vem jag är! Du vet inte vad jag behöver och du vet inte hur svag jag kan vara.
Jag vill inte såra dig så kanske ska du börja röra dig bort...
Jag kommer inte närmare än så här och antingen står du ut med det eller så glömmer du att jag finns. Det finns så mycket och så många andra som redan gjort det. Jag märker själv ibland att jag inte vet vem jag är. Jag har så många gånger gett så mycket av mig att när jag plötsligt stått ensam kvar är jag tom. Jag har delat ut allt till andra som gått med mina pusselbitar.
Just nu samlar jag och återställer. Det och mycket annat gör att jag inte kan nu. Kan inte älska någon. Jag försöker älska mig och tro mig, det är svårt nog bara det!
Bara Dom inte tar mig. Bara Dom låter mig vara den jag ska utan att jag blir en tråkig, likgiltig, kall och trist skugga av en människa. Det finns redan för många av er där ute och jag ser att ni inte lever, men det gör jag och det tänker jag fortsätta göra! Men jag kan inte leva med fler än mig.
Läs mina ögon: Gå nu och du kanske inte blir så ledsen som du tror...

/burlin
2005-dec-07