Det var en helt vanlig torsdag i början av september. Kusten var klar, praktiskt taget molnfri och varm. Det kan ha varit den allra sista riktiga sensommardagen.
Två pojkar satt på en stor sten som sköt ut lite i vattnet.
Havet var klart och stort och horisonten syntes tydligt från stenen där de två pojkarna satt och kastade småsten som bröt den spegelblanka ytan i små cirklar.
Elias var 6 år, snart sju och liten till växten. Matteus var äldst, hela 8 år och lite knubbig. Elias satt förstrött och kastade småsten ner i vattnet fast än koncentrationen låg helt på kexchokladen som Matteus tuggade på. Den lämnade små smulor som kletade fast som små ljusbruna fläckar på hans vita luvtröja i värmen. Matteus märkte ingenting, han försökte kasta macka med runda stenar samtidigt som han höll chokladkakan i ett stadigt grepp med den andra handen. Elias visste att han inte skulle få smaka på godiset. Det var det enda som hans äldre kamrat inte var frikostig med - sitt godis, som han alltid hade i sin lilla rödgula magväska med texten "Go o glad' kexchoklad. De lekte ofta hemma hos Matteus och då fick Elias alltid spela på både Matteus Xbox 360 och Wii hur mycket han ville, även leka med hans favoritleksak - Legogubben Darth Vader.
Nu satt de hursomhelst på en liten klippsten och kastade macka och roade sig utan sina föräldrars vetskap eller godkännande. De hade förbjudits gå till stranden utan vuxet sällskap efter att en pojke i deras egen ålder hittats drunknad förra sommaren. De hade blivit skrämda i början men snabbbt glömt bort både förmaningarna och den döde pojken.
-"Kan vi inte gå till den trasiga bryggan sen och leta efter gammelgäddan som farfar pratar så mycket om. Den ska bo där i den höga vassen har han sagt", sa Elias.
Matteus som just stod och siktade med en stor, platt sten höll tillbaka kastet och tittade på sin yngre vän och svarade lillgammalt, -"Vi har ju varit där hundraelva gånger utan och se nån jävla fisk. Den är nog död om den ens funnits alls över huvudtaget!".
Elias tyckte att Matteus alltid svor väldigt mycket när det bara var de två. Det berodde säkert på hans pappa som svor åt tvn när han tittade på sporten.
"Farsan spelar på allt som går att spela på", hade Matteus berättat, med lite sorgsen ton i den späda rösten.
Nu visste ju Elias att gammelgäddan fanns där vid den trasiga bryggan men att den var mycket klokare än andra fiskar eftersom den levt så länge utan att bli uppfiskad. Elias farfar påstod att han en gång haft gammelgäddan på kroken men att linan gått av innan de hunnit få fram håven. Elias trodde benhårt på sin farfars aldrig sinande historier om allting mellan himmel, hav, berg och jord.
Precis när de skulle hoppa ner från stenen de satt på för att hitta flera stenar så såg Elias att någonting rörde sig några meter ut i vattnet.
-"Titta Matte! Ser du där ute?" Elias pekade febrilt mot den plats där han sett vattnet röra sig.
-"Nä, vart då?", svarade Matteus och tittade runt utan att få syn på något.
Elias fortsatte peka och reste sig som för att nå med pekfingret längre ut mot den intressanta platsen.
-"Det kanske är gammelgäddan som är ute och letar småfisk!", Elias stod nästan och hoppade för att kompisen skulle förstå att han inte bara hittade på alltihopa.
-"Ja, jag ser, jag ser! Det rör sig därute!", Matteus hade också rest sig upp och stod nu bredvid sin kompis, framåtlutad över stenen som de suttit på för bara en kort stund sedan.
Vattenytan rörde sig mer påtagligt nu och vad det än var som fanns där nere hade det de två pojkarnas på stranden odelade uppmärksamhet.
-"Den kommer hitåt!", sa Matteus med nervös stämma.
Och mycket riktigt rörde sig en liten fåra i vattnet nästan rakt emot pojakrnas plats på stranden.
Helt plötsligt började ytan dela på sig och en mörk rund sak som såg ut som toppen av ett sälhuvud kunde urskiljas. De två pojkarna på stranden kunde bara stå tysta och se på med uppspärrade ögon när det som såg ut som ett sälhuvud nu fick ett ansikte. Men det var inget sälansikte, utan ett människoansikte.
Under människoansiktet växte snart något som såg ut som en skjortkrage och även något som såg ut som en slips mellan en uppknäppt svart jacka.
Vad de nu snart kunde se, var en tillsynes halv man med svart slips och kavaj som sakta rörde sig upp mot stranden, i deras riktining. När han kom närmre såg de att han höll något i sin högra hand. En portfölj. När den höjde sig över ytan började det strömma ut vatten ur den stängda portföljen. Det rann även vatten från hans tillplattade hår, kanterna på kavajen och den vänstra handen som hängde fritt längs med sidan.
Mannen tittade bara rakt fram, i den rikting han var på väg, med blicken fäst på något långt, långt borta, som i en annan värld.
Elias och Matteus var i chocktillstånd och kunde varken röra sig eller säga något. Matteus halvätna kexchoklad hade ramlat ur hans hand och ner i sanden men han verkade inte se eller vara medveten om något annat än mannaen som nu nästan var helt synlig och uppe på stranden.
Mannen hade inte bara kavaj, slips och portfölj, utan en hel kostym och ett par matchande, svarta finskor.
Mannen klev helt sonika precis förbi de två stirrande pojkarna som vred på huvudet efter mannen när han fortsatte uppåt land. De satt så i flera minuter och bara stirrade mot den plats där mannen senast sågs försvinna bakom en gräsbeklädd kulle.
-"Var det en döing som kom upp på land?", frågade Matteus rakt ut i luften.
-"Jag går aldrig hit igen, jag vill att pappa hämtar mig nu! Jag ska aldrig ta din choklad när du är på toa igen, jag lovar", svarade Elias tyst, mer till sig själv än till sin gapande kamrat.
Cirka femtio meter från pojkarna, uppe på land, fortsatte den genomdränkta mannen med bestämda steg och portföljen i ett järngrepp mot det mål, som var det enda som existerade för honom nu. Det mål som skulle förändra allt, slå omkull alla och ge honom den befrielse han kände låg så nära. Så nära att han nästan kunde smeka dess kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar