Himmel utan tak

Jag går barfota på en äng som badar i solljus. De få moln som sakta passerar på himlen skapar en ro, istället för oro. Ett lugn. Det är underbart väder, på en underbar plats.

Jag är kanske 8-9 år. Jag är någon som jag inte är idag.

Jag är någon jag aldrig varit, eller kommer att vara. Bara som jag hade kunnat vara.

   Jag har kläder som är lätta och tunna. Svala, som fågeln när den flaxar med sina vingar. Så flaxar jag med mina armar i den varma luften och känner mig sval rakt igenom. När den tidiga vårvinden försiktigt viskar genom hela min kropp, blir jag så där härligt knottrig. Enda in i själen.

   Mina händer är smutsiga, mina fötter hårda och sotiga. Men av vad jag kan minnas har det alltid varit så. Fast jag aldrig varit så. Men jag är lycklig.

Ung och fri. På min äng. Solen söker efter en kort vila bakom ett av de tunna, mjuka molnen vars skugga lägger sig som ett duntäcke över mig och det vackra landskapet. Det är inte lika mycket moln på himlen, de flesta har smugit sig iväg mot träden, långt borta vid den oändliga horisonten.

 

 Är jag det lyckliga slutet på en vacker saga? I sådant fall; var är min häst?!    

Ähh, jag behöver dig inte! Jag rider på vinden. Samma vind som molnen obehindrat kan segla sig fram på.

   Jag rider runt i en egen karusell. Runt, runt. Snabbare! Runt, runt.

Solens ljus som smygit sig tillbaka ut på den klara himlen omfamnar hela min kropp i mina vilda pirouetter. Jag blundar och tappar ballansen.

När jag kisande öppnar ögonen, ligger jag i det mjuka gräset och skrattar.

Ha ha haa ha! Det gör inte ont i kroppen, det bara kittlar så där varmt innombords.

Härligt.

Ha ha haa ha ha!

Jag har ett namn jag själv inte kan uttala. Jag bor långt ifrån mitt hem.

Min hud är mörkare här. Jag är inte den lilla vita pojken som får se vit snö nästan varje år.

Snö är något jag bara hört talas om här.

Jag har rest mig från marken och har inte lagt märke till någon smuts som inte varit där; på min bara, mörka hud eller mina slitna, daskiga kläder, innan jag föll ner i gräset.

Jag ser en man längre bort på ängen, omringad av får. Det är min far.

Han är inte gymnasielärare i svenska och historia, nä, han är en enkel fåraherde, här.

Jag springer emot honom, samtidigt som jag sjunger på en sång som min mamma sjöng för mig när jag var liten, eller, mindre än liten.

Mamma säger alltid att jag ärvt min fars ögon, för dom ser så snälla ut. Jag älskar min fars ögon.

   När min far ser mig komma rännandes emot honom, höjer han sina långa, starka armar och ropar mitt namn, tror jag.

Jag ser honom skratta medan han böjer sig ner för att möta mig som springer emot honom med vildt utsträkta armar.

När jag når fram till min far fångar han upp mig i sina jättehänder, han reser sig och lyfter upp mig mot den nu klarblåa himlen.

En himmel utan moln, är en himmel utan tak.

Det låter så härligt; Himmel utan tak.

   Vi ser det mitt inne i vår ”far-och-son karusell”, något som rör sig över det klarblå där uppe.

Bwwwrrroooooooooooooommmmmmmmm!!!

Det är ett plan som glider över himlen. Jag säger till min far att det ser ut som en liten, snabb fisk som kommit bort ifrån sitt stim.

Fisken börjar simma neråt och närmare flocken med får där jag och min far står och följer den med blicken.

   När planet är en liten bit snett ovanför våra huvuden börjar det stiga samtidigt som det ser ut som om någonting lossnar från underredet. Jag skrattar och hinner tänka, ”paket?” innan min fars grepp försvinner så hastigt som om det aldrig hade varit där.

Det är andra gången jag ligger på marken, men nu skrattar jag inte. Det var inte roligt. Det gjorde ont och jag tror att jag blöder på armen. Jag tittar upp på min far som står som förstenad med sina händer längs med sidorna och följer de fallande ”paketen” med blicken.

De ser ut som klot som bara växer och växer. Allting verkar gå i slowmotion. Det snälla ser ut att ha runnit ur min fars ögon och ersatt dom med tomhet. Han ser skräckslagen ut. Kritvit och med gapande mun faller han ner på knä och tittar på mig. Det språk han använder när han talar till mig har jag aldrig förstått, förutom det han säger nu. Innan tid och rum förväxlas och förintas i ett inferno som varar föralltid, förstår jag alla språk och tankar för endast en sekund. I det lilla min far säger. Hans förvridna ansiktsuttryck

-”Hur kan det regna från en klar himmel?”  

Jag vaknar framför min TV och mår fruktansvärt illa.

Man är aldrig för gammal, bara äldre

Jag har hittat en helt ny typ av hobby som jag aldrig väntade mig skulle drabba mig men, det gjorde den och med bravur! Jag har blivit vinyl-nörd och börjat samla på de skivor som påverkat mig, eller alltså alltid funnits kvar i hjärta, själ och hjärnbark och nu har jag insett att det förmodligen inte finns något slut på denna "lilla samling" som jag skulle börja med, lite försiktigt. Tack och hej, självbedrägeriets absolut största fårskalle!

Men det är ju så förbannat kul! Alltså, jag har knappt samlat på cd-skivor eftersom cd-skivor aldrig känts sådär bra. Plastfodral som går i bitar om man tappar det i marken EN gång och de är små, har små booklets som inte är optimalt för snygga bilder, texter! Ja, de har alltså absolut ingenting på sin mäktige föregångare (och ändå förbipasserare) VINYLSKIVAN!

Det började med att jag ville ha min senaste förälskelse i bandform på vinyl, Mumford & sons som gjort 2 ohyggligt bra album och som känns som om de är liksom gjorda för att spelas upp på en härlig vinylspelare och jag beställde dessa två album, en singelsamling, en T-shirt och sedan har det bara dykt upp mer och mer plattor som man bara måste ha. Det är läskigt men man får ju avväga vad det ger. För mig har känslan av att lyssna på riktigt bra musik alltid legat högt ovan molnen och man kan ju med detta få olika känslor och visioner att kännas mer verkliga och tydliga. Inspirerande och eggande och det är något obeskrivligt när man får detta på vax, med bra nål som känner av varenda liten detalj i spåren och känslan sen när det flyter ut ur högtalarna är ja, fantastisk!

Jag vet att detta är nördigt värre men vafan, det är ju bara härligt! Just nu sitter jag och väljer mellan en del punkplattor och Nils Landgren, Looptroop och The postal service med flera och njuter till fullo av hela urvalsprocessen, tänka sig!
Dessvärre har mitt eget musikskapande hamnat lite i kläm men samtidigt beror det på att så här innan jul krävs det att man jobbar mer och längre så vi hittar ju ingen studiotid men det som ändå sker och blir mer och mer klart utan att jag personligen har ansträngt mig så mycket är GRÅZONs platta som Philen sliter mest med just nu. Vi har nu alla texter klara och det som saknas är att lägga sång som vi är nöjda med, Kennet ska lägga en andragitarr på alla spår och sen är det ju mixning och mastering.
Det blir bättre och bättre och jag börjar bli otålig! Den ska tryckas upp i ett mindre antal vinyl-ex och det kommer bara kännas helt otroligt att ha en LP med sitt eget band! 

Så, äntligen har man skrivit av sig lite så nu kanske man kan återvända till letandet efter plattor som ska in i önskelistan och vilka som hamnar på min egen Skaffa-lista, det är ju nästan halva glädjen!

Glöm inte vad musik kan göra för oss människor, den hela, skapar, lär ut, inspirerar, får oss att känna mer och starkare och bättre! Lyssna på ett album från när du var yngre, något du har kvar som hjälpt till att skapa vem du är idag, det är en förbannat härlig känsla och ha sen en förbannat bra kväll!

Kärlek, musik och respekt!

/burlin

Att vänta - En förlorad konstform

Det började med att Alex och Sigge pratade om det i sin Podcast, hur tråkigt det var att vänta och vad man hittade på för att få tiden att gå innan smartphones och surfplattor fanns.
Det klickade till i mitt inre och startade någon form av vidareutveckling på samma tema:
Är vi ens kapabla att sitta ner och vänta som på den gamla goda tiden?

Jag tvivlar. Starkt. Det räcker med att titta på min egen son som inte klarar av att vänta ens fem sekunder, inget konstigt gällande de flesta barn i hans ålder, DOCK hjälper det ju inte att vi har höghastighetsinternet, 4G, direkt tillgång till de senaste filmerna, musiken, spelen, åsikterna, nyheterna, kändisarna och så jävla vidare in absurdum. Och jag, precis som ni, har hängt på utvecklingen, alltså verkligen HÄNGT PÅ eftersom annars vet vi inget om vad som är nytt, fräscht och nya digitala normen för dagen och plötsligt är vi blasé och borttappade.

Så fort går det och det är bra men samtidigt obehagligt. Obehagligt då vi kan och vet mer om vad som finns på mobilen, plattan eller smart-tvn än den som sitter bredvid oss i soffan eller vid fikabordet eller på middagen, lika försjunken i en högupplöst retinaskärm som du själv. Vi har hela världen framför våra fötter men vi är så vana med att få se så exklusiva och högupplösta vyer, landskap eller dataanimerade planeter att vi helt enkelt inte blir så jävla imponerande längre. Vi har sett allt, gjort allt utan att egentligen ha upplevt någonting.

En låt som passar tankegången är "Why don't you find out for yourself" av Morrisey, lyssna på den och så får vi se om ni håller med.

Men vad gjorde jag själv då? Jo, Jag läste böcker. Jag hade alltid en pocketbok i jackfickan eller väskan som jag läste och om jag mot all förmodan inte läste eller inte hade fått med mig en bok så skrev jag! Jag skrev i block, på lappar eller kvitton, vad som än fanns tillgängligt.
Allt detta som är och finns idag har tagit udden av en viss kreativitet som jag tror att vi alla var lite bättre på förr. Detta bygger jag främst på genom att se på mig själv och allt jag försakar när jag lägger en patience för tusende gången eller glor på alla intetsägande facebook-inlägg eller själv skriver något helt meningslöst. Det är ju så jävla tråkigt när man vågar öppna dörren för vad dessa tankar egentligen betyder:  
Vi låter dagens jävligt smarta manicker göra det mesta åt oss, tillochmed vänta åt oss så att vi slipper!
Finns det saker som kallas tidstjuvar så är det vi alla fastnar i med våra blickar och fingrar idag idé- och kreativitetstjuvar av Guds nåde!
 Och jag hatar det! Jag hatar mig själv för att jag så enkelt blivit en slav under detta inrutade sätt att leva och att jag de flesta kvällar efter sonen somnat sitter och glor in i någon av alla dessa serier som man inte kan sluta titta på eller nån film. Jag skriver fan ingenting längre för alla intryck jag får kommer från något som någon annan jävel som tjänar pengar på att vara kreativ gjort för att jag ska känna mig inspirationslös och allmänt grå och tråkig men som jag ändå måste se varje avsnitt av!

Det är smart men dumt, som så mycket av allting är. Det finns onekligen två sidor av allt och det ljusa med dagens lättillgängliga nöjen är glädjen, skratten och känslorna för allt som kan hända på våra skärmar medan den andra, den jävligt mörka baksidan av det är vad vi försakar av oss själva för att hinna med ett avsnitt till, ett parti till, ett roligt klipp till.

Se den här snubbens helt makalöst snygga framförande av samma tankar som de jag delat med mig av här och tänk efter själva.

Vi kan faktiskt minska användandet av saker som tar tid och inspiration från de vi annars är när vi är som bäst; sociala, hungriga och påhittiga!
Hoppas det här fick er att tänka till lite extra och lämna gärna en tanke om jag väckt något inom er!

Kärlek och respekt!
/burlin

Kubler-Ross på Söder

klockan 22.30 går Kubler-Ross för ovanlighetens skull upp på scen på café Röda näsan (Björngårdsgatan 1B, Stockholm).

 

Detta är i absolut första hand för att stödja organisationen SLÄCKA BRÄNDER som har skapats av en fantastisk person som heter Johan Seige, en person som på helt egen hand ville få folk att ställa upp för att samla in pengar till de som drabbades av branden som utbröt i Västmanland under slutet av juli och lyckades med detta genom att använda musik som gemensam nämnare (läs mer under länken).

Kom gärna dit och lyssna på alla akustiska talanger som ställer upp gratis, allting börjar klockan 17.00!

Kärlek och respekt!

/burlin

Det har gått så långt att det står stilla

Alltså ni vet när det känns som om saker skett så snabbt och parallellt och fan vad det utvecklas och planeras och pratas och sen så blir det bara, ja, ett stiltje.

Jag menar alltså till exempel det som för mig alltid varit en självklarhet; Människors lika värde - på ALLA plan. Den typen av tankar hade man kanske inte när man var barn, det minns jag tyvärr inte förutom att jag ofta försökte få in nya klasskamrater i klassen, gemenskapen, se till att alla kände sig involverade och skulle få vara med. Sen hade jag också mörka dagar då man testade på lite pennalism men det var var ju varken rättvist eller roligt och jag vet att om jag sade eller gjorde nått dumt mot någon så mådde jag dåligt av det i flera dagar.
Vart jag vill komma är att iallafall har man haft en grundinställning, en inre kompass som man vandrat efter så gott man kan och som alltid pekat på att vi är en och samma.

"Jorden, Europa, Norden - Sverige här
Vi är många som ska ropa - Ta bort all misär!
Ta bort krut och gevär och byt ut mot handslag
Ta bort militär, vi är i goda vänners lag
Landslag? Inte alls! Vi har alla samma mål:
Vi ska alla sitta på samma pub och skrika SKÅL!" 

En gammal text som jag slängde in för att peka på exakt det jag redan påpekat - Allas lika värde!
Denna vägvisare och känslobarometer har såklart format något som redan varit rätt så ingjutet nästan från start så jag har väl kanske mer formats RUNT denna tydliga VI-känslan.

Det jag känner nu dock är liksom vafan, det har ju varit bra och härligt och nu känns det som om vi står i något som vibrerade någon gång under mitten av 90-talet. Något som mer upprepar sig (som historien ofta gör) i gamla slitna hjulspår som många borde ha fattat, tagit till sig och lärt sig av. Inte bara de som inte har samma syn på att vi alla har samma värde utan även vi som påstår att det är just så men ändå låter som något annat.
Visst är det såklart härligt att varenda jävel helt plötsligt är världens råfeminist men kanske inte lika mysigt när en sådan får psykbryt så fort någon äldre herre sagt "ursäkta fröken" i en smal passage eller att det skall kastas kärlek till förbannelse tills någon tycker något annat, har en invändning, tycker lite mindre om F! än önskat eller så. Då har ju själva kampen om jämställdhet blivit något annat! Det har blivit trams och pajkastning när det egentligen bara handlar om en sak:
Gemensam kamp för gemenskap och jämställdhet - Inget annat!

Detsamma gäller ju att demokrati är awesome så länge man tycker "rätt"? Va, eller, huh, hur, vem, vad..? Alla får tycka vad fan dom vill, dom får rösta vad dom vill och vi får tycka vad vi vill om hur andra personer röstat men varför ska vi helt plötsligt sluta prata med varandra för att vi står på varsin virtuell planhalva och tycker väldigt mycket om A och tycker inte alls om B medan andra planhalvan tycker exakt tvärtom. Det har historiskt visat att det oftast sker en av två saker:
1. Ena sidan försöker diskutera med den andra sidan och det uppstår diskussion och debatt och kanske, om man har tur och tålamod, kan något så vackert som förståelse för varandras olika syn på saker uppstå och därifrån kan man kanske även mötas någonstans där vi inte längre skriker åt varandra utan pratar, på riktigt, på gator och torg.
2. Båda sidorna försöker slå ihjäl varandra.

Det finns mycket med utveckling som kan kännas så jävla bra tills man helt plötsligt bara gått och tyckt att allt är frid och fröjd, då man följt utvecklingskurvan men inser efter ett tag att man någonstans på vägen helt enkelt stannat upp och när man ser sig om så har ingenting förändrats, alls, möjligen till det sämre, det som var dåligt förut och som vi skulle ta oss om och förbi.
Vad detta beror kanske just är att alla tycker olika och i vårt enorma jävla tyckande har det blivit praktiskt taget omöjligt att lyssna eftersom det blivit som ett vitt jävla brus av åsikter som alla försöker överrösta och övertyga varandra med. Inte bra.

Så jag tycker att när vi ändå står så förbannat stilla i stormens öga och undrar vad som hände, om något egentligen hänt eller om något någonsin kommer hända, så kanske vi istället för att försöka höras mest lära oss lyssna. Om vi lyssnar har vi lättare att förstå och sen kan vi helt enkelt försöka lära oss att prata med varandra igen för det är något som jag tror att vi alla nästan glömt hur man gör.

Kärlek och respekt!

/burlin
 

Du nygamla, kalla värld

Med "missnöjesröster" menar man alltså dom som är missnöjda med hur dom själva röstat.

Och en liten tänkvärd ordföljd på det:
 
Misströstar man när man röstar
Missröstar man ibland
Och visst törstar röstarna
Efter att just deras röst vann
Men en saga som är sann 
Det är den om Pojken och vargen
För nu står vi som dumma får
Medan ulven gnager på märgen


Vi får nog alla lära oss att diskutera, fråga, lyssna, berätta för det vi gjort hittills har format en oroväckande form av samhälle där skuggorna blir fler och monstren blir modigare. 
Snacka med folk, förstå hur andra tänker och försök att visa att det finns bra spår man kan välja, spår som inte sår salt i blödande vulkankratrar. 

Fridens liljor!

/burlin

Elsa

Jag och min kära syster hälsade på vår gamla farmor
idag på lunchen.
Hon är världens finaste farmor, hela 96 år gammal men ännu vid liv, knappt.
Hon pratar och skojar än men sängliggandes och svag. Vi var där för att prata med henne och umgås, klappa och viska kärlek för hon har alltid varit kärleksfull och varm och alltid tagit emot en med öppna armar! Jag vill bara skriva detta för att alla ska veta vilken fin farmor vi har samt få er andra att tänka på våra äldre, släktingar eller inte men det är dessa gamla som skapat det Sverige som vi så enkelt försöker pissa bort! Kärlek till dig älskade farmor och alla andra fina människor där ute som samhället försöker glömma bort!

/burlin