Alltså ni vet när det känns som om saker skett så snabbt och parallellt och fan vad det utvecklas och planeras och pratas och sen så blir det bara, ja, ett stiltje.
Jag menar alltså till exempel det som för mig alltid varit en självklarhet; Människors lika värde - på ALLA plan. Den typen av tankar hade man kanske inte när man var barn, det minns jag tyvärr inte förutom att jag ofta försökte få in nya klasskamrater i klassen, gemenskapen, se till att alla kände sig involverade och skulle få vara med. Sen hade jag också mörka dagar då man testade på lite pennalism men det var var ju varken rättvist eller roligt och jag vet att om jag sade eller gjorde nått dumt mot någon så mådde jag dåligt av det i flera dagar.
Vart jag vill komma är att iallafall har man haft en grundinställning, en inre kompass som man vandrat efter så gott man kan och som alltid pekat på att vi är en och samma.
"Jorden, Europa, Norden - Sverige här
Vi är många som ska ropa - Ta bort all misär!
Ta bort krut och gevär och byt ut mot handslag
Ta bort militär, vi är i goda vänners lag
Landslag? Inte alls! Vi har alla samma mål:
Vi ska alla sitta på samma pub och skrika SKÅL!"
En gammal text som jag slängde in för att peka på exakt det jag redan påpekat - Allas lika värde!
Denna vägvisare och känslobarometer har såklart format något som redan varit rätt så ingjutet nästan från start så jag har väl kanske mer formats RUNT denna tydliga VI-känslan.
Det jag känner nu dock är liksom vafan, det har ju varit bra och härligt och nu känns det som om vi står i något som vibrerade någon gång under mitten av 90-talet. Något som mer upprepar sig (som historien ofta gör) i gamla slitna hjulspår som många borde ha fattat, tagit till sig och lärt sig av. Inte bara de som inte har samma syn på att vi alla har samma värde utan även vi som påstår att det är just så men ändå låter som något annat.
Visst är det såklart härligt att varenda jävel helt plötsligt är världens råfeminist men kanske inte lika mysigt när en sådan får psykbryt så fort någon äldre herre sagt "ursäkta fröken" i en smal passage eller att det skall kastas kärlek till förbannelse tills någon tycker något annat, har en invändning, tycker lite mindre om F! än önskat eller så. Då har ju själva kampen om jämställdhet blivit något annat! Det har blivit trams och pajkastning när det egentligen bara handlar om en sak:
Gemensam kamp för gemenskap och jämställdhet - Inget annat!
Detsamma gäller ju att demokrati är awesome så länge man tycker "rätt"? Va, eller, huh, hur, vem, vad..? Alla får tycka vad fan dom vill, dom får rösta vad dom vill och vi får tycka vad vi vill om hur andra personer röstat men varför ska vi helt plötsligt sluta prata med varandra för att vi står på varsin virtuell planhalva och tycker väldigt mycket om A och tycker inte alls om B medan andra planhalvan tycker exakt tvärtom. Det har historiskt visat att det oftast sker en av två saker:
1. Ena sidan försöker diskutera med den andra sidan och det uppstår diskussion och debatt och kanske, om man har tur och tålamod, kan något så vackert som förståelse för varandras olika syn på saker uppstå och därifrån kan man kanske även mötas någonstans där vi inte längre skriker åt varandra utan pratar, på riktigt, på gator och torg.
2. Båda sidorna försöker slå ihjäl varandra.
Det finns mycket med utveckling som kan kännas så jävla bra tills man helt plötsligt bara gått och tyckt att allt är frid och fröjd, då man följt utvecklingskurvan men inser efter ett tag att man någonstans på vägen helt enkelt stannat upp och när man ser sig om så har ingenting förändrats, alls, möjligen till det sämre, det som var dåligt förut och som vi skulle ta oss om och förbi.
Vad detta beror kanske just är att alla tycker olika och i vårt enorma jävla tyckande har det blivit praktiskt taget omöjligt att lyssna eftersom det blivit som ett vitt jävla brus av åsikter som alla försöker överrösta och övertyga varandra med. Inte bra.
Så jag tycker att när vi ändå står så förbannat stilla i stormens öga och undrar vad som hände, om något egentligen hänt eller om något någonsin kommer hända, så kanske vi istället för att försöka höras mest lära oss lyssna. Om vi lyssnar har vi lättare att förstå och sen kan vi helt enkelt försöka lära oss att prata med varandra igen för det är något som jag tror att vi alla nästan glömt hur man gör.
Kärlek och respekt!
/burlin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar