Författarerfarenheter #1

Nu är man ju alltså författare! Jag skriver och donar rätt mycket just nu och då har jag kanske nämnt att jag är med i ett projekt där jag och över tjugo andra författare skall skriva sju noveller vardera, en för varje dödssynd, och de kommer att ges ut innan jul. Alltså, sju novellantologier och jag kommer ha med en novell i var och en av dessa!

Gällande de sju dödssynderna så har det varit deadline att lämna in en novell, från den första i varje månad sedan mars (om jag inte missminner mig). Jag har skrivit klart SEX av dessa och är förbannat nöjd över hur bra det faktiskt blir! Jag är såklart väldigt nyfiken på hur det kommer se ut, hur det kommer att kännas och, framförallt, vad de andra författarkollegorna skrivit om?! Det ska bli ohyggligt intressant att se vart det landar, om någon gillar det man skrivit och så vidare!

Just nu skriver jag dock på något helt annat! Jag fick via den eminenta författarinnan Birgitta Backlund, reda på att förlaget Popup publishing har en novelltävling under temat Skräck! Jag har visat intresse och meddelat att jag vill delta, vilket jag nu också kommer göra! I det här fallet är det lite svårare kan jag tycka, då allting har väldigt tydliga riktlinjer om att det i alla noveller skall kretsa kring ett hus från 1600-talet. Det är dock sjukt spännande med lite nya utmaningar så att man får kicka igång rosthögen i skallen, jag är alltså väldigt taggad!

För er som vill delta i denna tävling bör läsa om hur på länken!

Ha det bäst!
Kärlek & respekt
 
 /burlin
 

Svårt att hantera att den man vill leva med också kan dö

Jag skäms rätt ofta, eller jag skäms nästan aldrig men i just detta, specifika fall så skäms jag varje gång!

Jag pratar om min fantastiskt härliga diagnos "Diabetes typ 1"(nej ingen ADHD eller DAMP eller liknande bekräftad än ;P). Jag tar ju fyra insulinsprutor om dagen, tre snabbverkande till måltiderna frukost, lunch och middag och en fjärde med långtidsverkande insulin på kvällen.
Jag har rätt bra värden, jag har skött mig bra kan jag väl säga och då jag allt som oftast går på "känningar" dvs hur jag känner min kropp, om jag har högt, lågt eller alldeles lagom blodsockernivå.
Problemet är när jag blir låg. Jag blir helt personlighetsförändrad. Alltså, blir jag låg kan jag oftast känna det innan och reglera med mat, frukt eller Dextrosol men ibland så hinner det låga blodsockret ta bort det vanliga vettet och då tänker man inte helt klart.
Då jag tränar och försöker äta nyttigt blir det ibland lie knepigt med doseringen. Allting beror på hur mycket jag ätit, när och hur mycket jag har och kommer att anstränga mig SAMT om det är sommar eller vinter utanför dörren. Vintertid så har jag jämnare värden medan sommaren gör att jag(man) inte behöver lika mycket insulin, detta på grund av värmen på något jävla vänster.
Jag försöker ju hela tiden ligga bra i värden och slipa dippar och liknande men ibland så går det mindre bra och den som drabbas är min kära sambo. Hon har väckt mig med banan och juice eller annat sött om jag fått en dipp när jag sovit, hon säger åt mig så fort hon ser att jag börjar sjunka, det syns tydligen på blicken(?) och hon har alltid haft rätt så det är bara att göra som man blir uppmanad!
Detta inlägg är nästan enkom skrivet till Laila då jag vet att hon blir rädd så fort jag får ett blodsockerfall. Hon är med andra ord rädd att jag ska dö. Jag har såklart parerat dessa bldsockerfall på egenhand många gånger men varje gång hon får träda in så skäms jag för att jag vet att hon blir ledsen och det på grund av mitt "slarv". Jag vet inte riktigt vad jag vill säga mer än att jag försöker såklart hålla mig vid liv och aldrig ligga henne till last, ibland så är det dock svårare än man kan ursäkta/förklara/styra. Det är ingen bortförklaring, det är inget inlägg som ska fria mig från skuld i hanteringen av min diabetes utan bara en liten inblick hur det är att vara jag när man är en nkspridd jävel med tusen järn i elden (läs: skallen). Jag vet att jag ofta har massor av idéer och tanka som bråkar om uppmärksamheten samtidigt som man försöker vara farsa, sambo, vän, poet, arbetsduglig-ung-man och livskamrat som försöker hålla sig så långt från döden som det bara går!

Jag ber om ursäkt om jag verkar ointresserad av mitt blodsocker, det är långt ifrån sanningen och det är även svårt att beskriva på något annat sätt än att jag VILL ha koll och kontroll och om jag inte riktigt har det vill jag ordna det, på egenhand, så långt det går!

Lai, jag älskar dig och fan, döden kan inte skilja oss åt, jag är på tok för kär och envis ;)

Kärlek och respekt!
/burlin

Jävla Burlin - Nu även under epitetet "Författare"

Så var det och så blev det! Allt tack vare min mentor och gode vän Dag Öhrlund som tycktes ana att jag bar på någon form av talang vad gäller det skrivna ordet så har jag alltså lyckats kvalificera som en av de 23 författarna som ska medverka på >>De sju dödssynderna<< som kommer ges ut på Ariton förlag!

Jag kan ju lägga in detta för sakens skull så ni får lite mer hum om mig (om ni inte redan hade det)!

Den här mannen har inte alltid varit ett med prosa och litteratur men det som började med dikter och låttexter har nu lyckats bli en enorm kärlek till det skrivna ordet, i vilken form som helst!
Micke är 33 år och mångsysslare, då han förutom text- och diktförfattare jobbar som säljare, som åker land och rike runt för att träffa sina kunder. Som gammal punkare har Micke ”Jävla Burlin” funnit kärleken för rättvisa och gemenskap och därför alltid haft lätt för att skriva om alla möjliga typer av orättvisor, förlust och sorg. Vemodet har alltid spelat på den nerv som är kopplad till hjärtat så ofta finner man att det är sorgen och mörkret som genomsyrar texterna, i vilken form de än må komma. Idag så spelar han i tre olika musikkonstellationer, alltid som låt/textskrivare, bland annat som trumslagarpojke i Doom/metalbandet ”GRÅZON”, rappare och spoken word-atlet kör han under namnet ”Jävla Burlin” och sist men inte minst, vemodets singer/songwriter: Kubler-Ross. Nu är det dock i novellform som han skriver och även här finner man en kärlek till mörker, orättvisa och fördomar när han för första gången får skriva som författare. Han har äntrat en ny scen och hoppas att göra avtryck. Jävla Burlin är en jävel på korpus så håll i hatten, för nu bär det av!

Kärlek och respekt!
/burlin

Himmel utan tak

Jag går barfota på en äng som badar i solljus. De få moln som sakta passerar på himlen skapar en ro, istället för oro. Ett lugn. Det är underbart väder, på en underbar plats.

Jag är kanske 8-9 år. Jag är någon som jag inte är idag.

Jag är någon jag aldrig varit, eller kommer att vara. Bara som jag hade kunnat vara.

   Jag har kläder som är lätta och tunna. Svala, som fågeln när den flaxar med sina vingar. Så flaxar jag med mina armar i den varma luften och känner mig sval rakt igenom. När den tidiga vårvinden försiktigt viskar genom hela min kropp, blir jag så där härligt knottrig. Enda in i själen.

   Mina händer är smutsiga, mina fötter hårda och sotiga. Men av vad jag kan minnas har det alltid varit så. Fast jag aldrig varit så. Men jag är lycklig.

Ung och fri. På min äng. Solen söker efter en kort vila bakom ett av de tunna, mjuka molnen vars skugga lägger sig som ett duntäcke över mig och det vackra landskapet. Det är inte lika mycket moln på himlen, de flesta har smugit sig iväg mot träden, långt borta vid den oändliga horisonten.

 

 Är jag det lyckliga slutet på en vacker saga? I sådant fall; var är min häst?!    

Ähh, jag behöver dig inte! Jag rider på vinden. Samma vind som molnen obehindrat kan segla sig fram på.

   Jag rider runt i en egen karusell. Runt, runt. Snabbare! Runt, runt.

Solens ljus som smygit sig tillbaka ut på den klara himlen omfamnar hela min kropp i mina vilda pirouetter. Jag blundar och tappar ballansen.

När jag kisande öppnar ögonen, ligger jag i det mjuka gräset och skrattar.

Ha ha haa ha! Det gör inte ont i kroppen, det bara kittlar så där varmt innombords.

Härligt.

Ha ha haa ha ha!

Jag har ett namn jag själv inte kan uttala. Jag bor långt ifrån mitt hem.

Min hud är mörkare här. Jag är inte den lilla vita pojken som får se vit snö nästan varje år.

Snö är något jag bara hört talas om här.

Jag har rest mig från marken och har inte lagt märke till någon smuts som inte varit där; på min bara, mörka hud eller mina slitna, daskiga kläder, innan jag föll ner i gräset.

Jag ser en man längre bort på ängen, omringad av får. Det är min far.

Han är inte gymnasielärare i svenska och historia, nä, han är en enkel fåraherde, här.

Jag springer emot honom, samtidigt som jag sjunger på en sång som min mamma sjöng för mig när jag var liten, eller, mindre än liten.

Mamma säger alltid att jag ärvt min fars ögon, för dom ser så snälla ut. Jag älskar min fars ögon.

   När min far ser mig komma rännandes emot honom, höjer han sina långa, starka armar och ropar mitt namn, tror jag.

Jag ser honom skratta medan han böjer sig ner för att möta mig som springer emot honom med vildt utsträkta armar.

När jag når fram till min far fångar han upp mig i sina jättehänder, han reser sig och lyfter upp mig mot den nu klarblåa himlen.

En himmel utan moln, är en himmel utan tak.

Det låter så härligt; Himmel utan tak.

   Vi ser det mitt inne i vår ”far-och-son karusell”, något som rör sig över det klarblå där uppe.

Bwwwrrroooooooooooooommmmmmmmm!!!

Det är ett plan som glider över himlen. Jag säger till min far att det ser ut som en liten, snabb fisk som kommit bort ifrån sitt stim.

Fisken börjar simma neråt och närmare flocken med får där jag och min far står och följer den med blicken.

   När planet är en liten bit snett ovanför våra huvuden börjar det stiga samtidigt som det ser ut som om någonting lossnar från underredet. Jag skrattar och hinner tänka, ”paket?” innan min fars grepp försvinner så hastigt som om det aldrig hade varit där.

Det är andra gången jag ligger på marken, men nu skrattar jag inte. Det var inte roligt. Det gjorde ont och jag tror att jag blöder på armen. Jag tittar upp på min far som står som förstenad med sina händer längs med sidorna och följer de fallande ”paketen” med blicken.

De ser ut som klot som bara växer och växer. Allting verkar gå i slowmotion. Det snälla ser ut att ha runnit ur min fars ögon och ersatt dom med tomhet. Han ser skräckslagen ut. Kritvit och med gapande mun faller han ner på knä och tittar på mig. Det språk han använder när han talar till mig har jag aldrig förstått, förutom det han säger nu. Innan tid och rum förväxlas och förintas i ett inferno som varar föralltid, förstår jag alla språk och tankar för endast en sekund. I det lilla min far säger. Hans förvridna ansiktsuttryck

-”Hur kan det regna från en klar himmel?”  

Jag vaknar framför min TV och mår fruktansvärt illa.

Man är aldrig för gammal, bara äldre

Jag har hittat en helt ny typ av hobby som jag aldrig väntade mig skulle drabba mig men, det gjorde den och med bravur! Jag har blivit vinyl-nörd och börjat samla på de skivor som påverkat mig, eller alltså alltid funnits kvar i hjärta, själ och hjärnbark och nu har jag insett att det förmodligen inte finns något slut på denna "lilla samling" som jag skulle börja med, lite försiktigt. Tack och hej, självbedrägeriets absolut största fårskalle!

Men det är ju så förbannat kul! Alltså, jag har knappt samlat på cd-skivor eftersom cd-skivor aldrig känts sådär bra. Plastfodral som går i bitar om man tappar det i marken EN gång och de är små, har små booklets som inte är optimalt för snygga bilder, texter! Ja, de har alltså absolut ingenting på sin mäktige föregångare (och ändå förbipasserare) VINYLSKIVAN!

Det började med att jag ville ha min senaste förälskelse i bandform på vinyl, Mumford & sons som gjort 2 ohyggligt bra album och som känns som om de är liksom gjorda för att spelas upp på en härlig vinylspelare och jag beställde dessa två album, en singelsamling, en T-shirt och sedan har det bara dykt upp mer och mer plattor som man bara måste ha. Det är läskigt men man får ju avväga vad det ger. För mig har känslan av att lyssna på riktigt bra musik alltid legat högt ovan molnen och man kan ju med detta få olika känslor och visioner att kännas mer verkliga och tydliga. Inspirerande och eggande och det är något obeskrivligt när man får detta på vax, med bra nål som känner av varenda liten detalj i spåren och känslan sen när det flyter ut ur högtalarna är ja, fantastisk!

Jag vet att detta är nördigt värre men vafan, det är ju bara härligt! Just nu sitter jag och väljer mellan en del punkplattor och Nils Landgren, Looptroop och The postal service med flera och njuter till fullo av hela urvalsprocessen, tänka sig!
Dessvärre har mitt eget musikskapande hamnat lite i kläm men samtidigt beror det på att så här innan jul krävs det att man jobbar mer och längre så vi hittar ju ingen studiotid men det som ändå sker och blir mer och mer klart utan att jag personligen har ansträngt mig så mycket är GRÅZONs platta som Philen sliter mest med just nu. Vi har nu alla texter klara och det som saknas är att lägga sång som vi är nöjda med, Kennet ska lägga en andragitarr på alla spår och sen är det ju mixning och mastering.
Det blir bättre och bättre och jag börjar bli otålig! Den ska tryckas upp i ett mindre antal vinyl-ex och det kommer bara kännas helt otroligt att ha en LP med sitt eget band! 

Så, äntligen har man skrivit av sig lite så nu kanske man kan återvända till letandet efter plattor som ska in i önskelistan och vilka som hamnar på min egen Skaffa-lista, det är ju nästan halva glädjen!

Glöm inte vad musik kan göra för oss människor, den hela, skapar, lär ut, inspirerar, får oss att känna mer och starkare och bättre! Lyssna på ett album från när du var yngre, något du har kvar som hjälpt till att skapa vem du är idag, det är en förbannat härlig känsla och ha sen en förbannat bra kväll!

Kärlek, musik och respekt!

/burlin

Att vänta - En förlorad konstform

Det började med att Alex och Sigge pratade om det i sin Podcast, hur tråkigt det var att vänta och vad man hittade på för att få tiden att gå innan smartphones och surfplattor fanns.
Det klickade till i mitt inre och startade någon form av vidareutveckling på samma tema:
Är vi ens kapabla att sitta ner och vänta som på den gamla goda tiden?

Jag tvivlar. Starkt. Det räcker med att titta på min egen son som inte klarar av att vänta ens fem sekunder, inget konstigt gällande de flesta barn i hans ålder, DOCK hjälper det ju inte att vi har höghastighetsinternet, 4G, direkt tillgång till de senaste filmerna, musiken, spelen, åsikterna, nyheterna, kändisarna och så jävla vidare in absurdum. Och jag, precis som ni, har hängt på utvecklingen, alltså verkligen HÄNGT PÅ eftersom annars vet vi inget om vad som är nytt, fräscht och nya digitala normen för dagen och plötsligt är vi blasé och borttappade.

Så fort går det och det är bra men samtidigt obehagligt. Obehagligt då vi kan och vet mer om vad som finns på mobilen, plattan eller smart-tvn än den som sitter bredvid oss i soffan eller vid fikabordet eller på middagen, lika försjunken i en högupplöst retinaskärm som du själv. Vi har hela världen framför våra fötter men vi är så vana med att få se så exklusiva och högupplösta vyer, landskap eller dataanimerade planeter att vi helt enkelt inte blir så jävla imponerande längre. Vi har sett allt, gjort allt utan att egentligen ha upplevt någonting.

En låt som passar tankegången är "Why don't you find out for yourself" av Morrisey, lyssna på den och så får vi se om ni håller med.

Men vad gjorde jag själv då? Jo, Jag läste böcker. Jag hade alltid en pocketbok i jackfickan eller väskan som jag läste och om jag mot all förmodan inte läste eller inte hade fått med mig en bok så skrev jag! Jag skrev i block, på lappar eller kvitton, vad som än fanns tillgängligt.
Allt detta som är och finns idag har tagit udden av en viss kreativitet som jag tror att vi alla var lite bättre på förr. Detta bygger jag främst på genom att se på mig själv och allt jag försakar när jag lägger en patience för tusende gången eller glor på alla intetsägande facebook-inlägg eller själv skriver något helt meningslöst. Det är ju så jävla tråkigt när man vågar öppna dörren för vad dessa tankar egentligen betyder:  
Vi låter dagens jävligt smarta manicker göra det mesta åt oss, tillochmed vänta åt oss så att vi slipper!
Finns det saker som kallas tidstjuvar så är det vi alla fastnar i med våra blickar och fingrar idag idé- och kreativitetstjuvar av Guds nåde!
 Och jag hatar det! Jag hatar mig själv för att jag så enkelt blivit en slav under detta inrutade sätt att leva och att jag de flesta kvällar efter sonen somnat sitter och glor in i någon av alla dessa serier som man inte kan sluta titta på eller nån film. Jag skriver fan ingenting längre för alla intryck jag får kommer från något som någon annan jävel som tjänar pengar på att vara kreativ gjort för att jag ska känna mig inspirationslös och allmänt grå och tråkig men som jag ändå måste se varje avsnitt av!

Det är smart men dumt, som så mycket av allting är. Det finns onekligen två sidor av allt och det ljusa med dagens lättillgängliga nöjen är glädjen, skratten och känslorna för allt som kan hända på våra skärmar medan den andra, den jävligt mörka baksidan av det är vad vi försakar av oss själva för att hinna med ett avsnitt till, ett parti till, ett roligt klipp till.

Se den här snubbens helt makalöst snygga framförande av samma tankar som de jag delat med mig av här och tänk efter själva.

Vi kan faktiskt minska användandet av saker som tar tid och inspiration från de vi annars är när vi är som bäst; sociala, hungriga och påhittiga!
Hoppas det här fick er att tänka till lite extra och lämna gärna en tanke om jag väckt något inom er!

Kärlek och respekt!
/burlin

Kubler-Ross på Söder

klockan 22.30 går Kubler-Ross för ovanlighetens skull upp på scen på café Röda näsan (Björngårdsgatan 1B, Stockholm).

 

Detta är i absolut första hand för att stödja organisationen SLÄCKA BRÄNDER som har skapats av en fantastisk person som heter Johan Seige, en person som på helt egen hand ville få folk att ställa upp för att samla in pengar till de som drabbades av branden som utbröt i Västmanland under slutet av juli och lyckades med detta genom att använda musik som gemensam nämnare (läs mer under länken).

Kom gärna dit och lyssna på alla akustiska talanger som ställer upp gratis, allting börjar klockan 17.00!

Kärlek och respekt!

/burlin